Ikväll är det utan tvekan endast Pink Floyd som does it för mig. Var hemma hos pappa idag och pratade om lite olika saker och ting, träffade semisystern och vi hade lite gemensam ångest för framtiden, som man regelbundet har när man krisar som jag håller på med för tillfället.

Jag vet inte riktigt vad de här kriserna handlar om, men eftersom jag hållt på med skiten sedan jag var tio år gammal så spelar det inte så stor roll vad jag får ut av det. Det är nog mitt sinne som behöver diskrensas, eller få en nice touch av att jag har lite - lite - koll på läget. Se till att jag inte ger upp på saker, eller förstör andra mer än regelbundet.

Shine on You Crazy Diamond pts 1-7 är ca sjutton och en halv minut lång (och då saknas det ändå två delar!). Det är en hel eftermiddag! Samtidigt som det bara är ett ögonblick av välmående och eufori över att man bara har privilegiet att vara här, att andas (eller att röka för tillfället) och bara det faktum att inte en enda ton klingar falskt eller satts in en millisekund för sent eller för tidigt. Den ultimata perfektionen är Shine on You Crazy Diamond. Det gör att alla irritationsmoment jag upplever bleknar bort just nu, och om jag inte har någonting att klaga på så finns det inte så mycket att skriva. Jag vill inte att idag ska försvinna.

Har varit ute massa idag, och sett på Nip/Tuck igen. Inte ute - men över huvud taget. Du vet.

I vilket fall, så har jag tänkt lite på att skita i alla jag känner idag och bara hänga med farsan lite ikväll, och sen skriva min presentation om Herbert Marcuse som ska redovisas på ett lite jobbigt sätt imorgon. Det blir säkert lysande... ja.

Lite förbannad är man ju.

Alla vet att jag genomgår min halvårskris/rannsakan just nu. Jag beter mig konstigt, samtidigt som jag menar det lite lagom efteråt. En fruktansvärd sak som jag tycker mycket om. Men jag kommer aldrig att erkänna det.

Jag gillar polka dot-klänningar dock. Och att vara manupulativ och allmänt skitjobbig. Det är min grej. Nu ska jag omredigera uppmärksamheten.

Puss

Nip/Tuck är bäst. Jag hade inte bangat Dr. Troy alltså.

Hejdå socialt liv. Fast jag har bett Jens komma och se på skitmycket av avsnitten och han var fett på, inte förrän nästa helg iofs och då kommer alla avsnitt redan vara sedda! Det kommer äga. TRÖTT

Diskuterar knark över MSN med en gammal vän. Eller gammal och gammal, tilräckligt gammal för att jag ska kunna käfta emot.

Jag får inte ut speciellt mycket av den. Jag tycker att han har fel, och jag tycker att det inte är så och att det är bättre på andra sätt. Det är omständigt, att vara i den här lilla stunden av förvirring, likgiltighet och oro över sina nära när den andra parten av konversationen påstår att det är relativt ogrundade farhågor. Men bara kom in i mitt huvud och bråka, så ska vi se vem som vinner. Min oro är befogad.

Idag gillar jag inte The Hidden Cameras. Idag gillar jag omväxlande klezmer, indie och progressive. Väldigt humörig den här fredagen må jag säga. Det är egentligen inte någon vetenskap, men de flesta som jag vill ska veta vad det handlar om fattar utan att jag behöver förklara.

Ikväll var mina alternativ lite olika, där det ena innehöll meskonsumtion av mesdroger och det andra innehöll film och vin och cider och det tredje mestadels handlade om att ha roligt och att vara liiite för full för att behålla sitt forna omdöme.

Eftersom jag kände idag, tydligt som attans eftersom det börjar bli sommar och allt, att jag verkligen inte vill beblanda mig mer med droger alls så strök jag det alternativet efter många om och men. Jag känner att... min tid är förbi på den fronten. Jag vill inte riskera det som jag redan klättrat ur och passerat och faktiskt tagit mig igenom redan, bara för att några av mina vänner finner det lämpligt att ha som hobby. Jag har mer att förlora nu.

Vin och cider och film hade alldeles för fel personer i publiken, och jag tackade nej till även det, så vid tiotiden satt jag i en taxi till Alet och vid tolvtiden satt jag i en taxi hem och de senaste två timmarna har jag haft sex med en löjligt snygg person som jag för tjugo minuter sedan bad gå härifrån. Jag har alltså spenderat min kväll med att vara fundersam och trött för att genomgå förändringen till full och kåt, och senare förundrad och tillfredställd. Bara för att jag kan. Visst verkar det roligt? Det är det. Inte så nödvändigt dock. Jag borde lägga ner med den här ungkarlsgrejen.

Jag hoppas att han hade taxipengar.

Jag saknar Nalle.

OCH jag gillar The Hidden Cameras. De gör mig glad, tystlåten och sentimental efter Hultsfred 2005. Jag kommer inte ens ihåg ifall jag kände honom då. Kan jag inte gjort. Jag önskar att jag kunde minnas allt han sagt och allt han gör, och att saker någon gång kan fungera på ett sätt som inte sabbar allting. Om han varit här nu hade jag berättat det för honom tror jag. Han borde vara här oftare.

Jag mådde precis lite dåligt. Kom på en massa saker som jag inte orkar komma på just nu, samtidigt som jag fördrivit ett par timmar med Nip/Tuck. Det är illa och jag vill inte. Jag vill bara köpa lycka med oförtjänta pengar och åka härifrån och leva för mig själv högt uppe på ett berg tills jag blir galen och skjuter mig själv i huvudet, fullkomligt nöjd med mitt val.

Det har varit mycket nu, den senaste tiden. Att emigrera och ägna sina år till ingenting känns väldigt resonabelt just nu, förutsatt att jag är nöjd från och med första sekunden jag börjar med det. Samt att jag ska ha ändlös tillgång till sex, ... och typ det. Och mjölk. Alltid.

Det är sorgligt att må annorlunda för varje tanke, men just nu vet jag inte vem jag ska vända mig till när jag mår dåligt över småsaker. Alla orkar lyssna men ingen har kraft nog att gå vidare och ställa rätt frågor.

Och alla förstår precis vad jag menar, för du och jag behandlar folk så hela tiden, och därmed får vi det tillbaka. Jag avskyr att behöva andra.